/ Allmänt / Ultramaraton /

22 MILSMARATON - ANDRA STRÄCKAN

Jag kom fram till hotellet i Tranemo ca halv ett på natten. Det första jag gjorde när jag kom in i rummet var att slita av mig kläderna och ta en ångande dusch. Så sjukt underbart! Tvättade kläderna för hand med varmt vatten och tvål och satte dem sedan på tork på de element och varma rör som fanns i badrummet. Plåstrade om fötterna och åt en kesella för att sedan gå och lägga mig! Jag borde egentligen ätit en stor skål med pasta men hade varken aptit eller pasta tillgängligt.
 
Jag lade mig för att sova klockan ett men hur trött jag än var så gick det inte att somna. Jag bara låg och vred på mig hela natten. Tankarna hoppade från de mest konstiga sakerna, på detaljer som man annars inte alls lägger märke till. Har märkt att jag ofta blir så när jag är riktigt riktigt trött.
 

Ett exempel på mina konstiga tankegångar kan vara att jag fastnar på varför man valt att ha just det antalet veck på den guldfärgade hållaren till suddgummit på blyertspennor. Finns det någon tanke bakom just det antalet? Varför valde man inte att placera dem vecken på ett annat sätt? Rent nonsens tankar som endast finns till för att göra en knäpp. Värst av allt är att man inte kan sluta tänka på det.
 
Sist jag kollade på klockan innan jag somnade så var klockan tre. Antar att jag somnade strax därefter. När larmet väl gick klockan åtta på morgonen så var jag helt förstörd i huvudet. Kändes tydligt att jag fått alldeles för lite sömn. Det var bara att övertala sig sig själv att jag inte var trött; sträcka på ryggen och gå upprätt så "försvann" huvudvärken. Kroppen var ju stel men det var jag redan beredd på. Gick ner och åt frukost på hotellet, tre ägg, fyra mackor med ost och två koppar te. Sedan gick jag till Ica och köpte mat för vägen; tre bananer, två kessela och choklad.
 
I och med att jag nu sprungit 18km för mycket dag ett så tog jag bussen från Tranemo ca 20km utåt, mot huvudvägen som jag ska springa på. Detta innebär att jag faktiskt nu förlorat  en löparrunda på 2km. Trots att förlusten av löparsträcka är liten så känns det väldigt stort i min värld. Jag ansåg bara inte att det fanns något behov av att springa 18km för mycket på en redan för lång sträcka.
 
Kroppen gjorde inte alls så ont som jag förväntade mig att det skulle göra. Från Trollhättan-Göteborg sträckan så hade jag träningsvärk precis överallt på kroppen. Hade ont ända ut i fingerspetsarna då. Denna gång var jag bara lite stel i nacken, antagligen p.g.a. att jag spänt mig i kylan, och så hade jag ont i benen vilket inte är så ovanligt med tanke på omständigheterna.
 
Finns inte så mycket att skriva om denna dagens löparrunda. Om jag ska vara helt ärlig så minns jag inte särskilt mycket från Tranemo till Värnamo. Det var dock jättefint väder hela tiden. Det var jobbigt men mest p.g.a. att jag sovit och ätit så dåligt under dagen samt dagen innan. Har verkligen fått ett helt annat perspektiv på kolhydrater och träning. Fick en kick på livet så fort jag fick i mig kolhydrater. Allt ändrades, hela sinnesstämningen och energinivån ändrades från "den stora depressionen" till den totala lyckotoppen.

Det första jag gjorde när jag kom fram till Värnamo var att köpa en glutenfri pizza och en tallrik pommes. Underbart gott! Efter att jag ätit på pizzerian sprang jag den sista kilometern till hotellet. Checkade in på hotellet, klädde av mig och gick till bastun som låg vägg i vägg med mitt rum. Berusad på träning tänkte jag inte riktigt på vad jag hade på mig medan jag duschade och bastade. Jag hade på mig ett par speciella löparkalsonger -de är extremt tunna och tajta- och som dessutom är vita. Det finns ingenting bevarat för mystikens skull i de kalsongerna. Dessutom så blir vita kalsonger fullständigt transparenta när de blir blöta. Så där står jag: i bastun, och stretchar i alla olika vinklar. Då slår det mig att bastun är öppen för både män och kvinnor, så jag hoppar på låset och vrider om. Visserligen var det ingen rusning till bastun den tiden på dygnet, men jag brukar alltför ofta ha otur med sånt, och jag kände att jag inte riktigt var på humör att dela med mig utav alla mina detaljer just då.

Efter bastandet så gick jag till hotellets restaurang och beställde fisk med potatis. För varje potatisbit tog jag en lika stor klick smör. Aldrig älskat smör så mycket som just då.
 
Jag var nästan helt övertygad om att jag skulle bli så där känslomässig som man kan bli när man överanstränger sig till det extrema. Jag blev det dock aldrig. Inte ens lite. Jag var helt tom på energi, verkligen utpumpad men var helt klar på det känslomässigaplanet. Vet inte om det berodde på att jag blivit mer psykiskt stark eller om det berodde på att jag inte hade tid att bli känslomässigt svag, p.g.a. att det var för långt kvar till mål.
 
Nu hade jag ätit mycket bra och en godnatts sömn väntade mig.
 
 
 
 
 
/ Allmänt / Ultramaraton /

22 MILSMARATON - FÖRSTA STRÄCKAN


Jag vill börja med att säga att jag inte är någon maratonlöpare eller löpare överhuvudtaget. Jag råkar bara tycka om att testa mina gränser både på det fysiska och psykiska planet. Finns nog ingen bättre metod att testa den fysiska och psykiska förmågan än ett ultramaraton.
 
Jag började springa en tisdag några timmar efter att jag skrivit en tenta på skolan, som för övrigt gick åt helvete. Efter tentan satt jag och velade fram och tillbaka med tanken om att avbryta löpningen och vänta tills nästa dag så jag kan starta redan tidigt på morgonen. Jag var så nervös att jag bokstavligt talat skakade, händerna vibrerade. Varför ta en onödig risk när "säkerheten" ligger bara en dag bort? Det hela slutade med att jag tog min packning och begav mig till tågstationen mot Göteborg för att påbörja löpningen. Trots att jag nu har facit i handen och vet att löpningen gick bra, att jag kom hem hel, så anser jag att jag var onödigt dum som tog risken att börja springa så pass sent på dagen. Inget jag kommer att göra om igen.
 
Startskottet gick klockan 16:00, har jag för mig. Redan tidigare på skolans toalett hade jag förberett med att smörja insidan av låren med mycket vaselin samt lagt på skavsårsplåster på och under fötterna. Genialiskt! Svårt att placera mina egna tankegångar här då det var så mycket som snurrade runt i skallen, men man kan sammanfatta det med att jag var rädd men samtidigt extremt exalterad på att se vart vägen kommer ta mig.Var inte tveksam på att jag inte skulle klara det, det var mer en tveksamhet på vilken tid jag skulle klara det på och om jag kommer vara hel. Att inte klara det fanns inte med på "programmet".
 
Dag ett var tanken att ta sig till Svenljunga där en gammal arbetskamrat ordnat ett boende till mig hos en vän till honom. Den totala sträckan förstasträckan skulle då hamnat på ca 70km. I min värld/tankebubbla var alltså första dagen en enkelmatch. Jag fick inte utåt känna att dag ett skulle vara ett tufft pass. Utsidan är en reflektion av insidan så som insidan är en reflektion av utsidan. Lyckas jag lura min utsida att det inte är jobbigt så kommer jag inåt inte tycka att det är jobbigt. Några enkla knep hur jag gör kommer jag ta upp lite senare längre ned.
 
Vart enda steg jag tog tänkte jag på hur jag placerade foten, hur löpsteget såg ut och hur jag belastade knät. Efter ca 2mil började knä och skenben kännas av. Det fanns inte så mycket mer att göra än att lägga på Ibumetinsalva och hoppas på att det släpper någon gång på vägen. Tänk starkt, tänkt starkt.
 

När jag var i Kinna så fick jag meddelande av min gamla arbetskamrat att tjejen jag skulle bo hos var i Spanien. Hon hade inte förstått att jag skulle komma precis den dagen. Så där var jag - flera mil hemifrån, det är becksvart ute och jag saknar ett boende. Ett perfekt tillfälle att lägga sig i fosterställning och gråta efter mamma! Skulle jag nu utåt börja reagera som att detta var något jobbigt hade jag inåt tyckt att det var jobbigt och då hade det blivit jobbigt. Det var bara att stretcha benen, äta en risgrynsgröt och sätta sikte mot Värnamo. Detta innebar en förlängning av dagsträckan med 80km - förstasträckan skulle då hamna på 150 km, istället för tänkta 70 km!
 
Efter att jag kommit fram till Svenljunga så besökte jag en Coop butik för att köpa mat och vatten inför den kommande 80 kilometerturen. Efter att ha inhandlat mina saker så frågade jag butiksbiträdet om de kände till om det fanns något hotell i närheten. Fick då reda på att det finns ett hotell i Tranemo, 18km bort. Jag tog fram mobilen, googlade fram numret och så 4min senare hade jag ett varmt rum i Tranemo som väntade på mig. Snacka om lycka! Nu med fylld vätskeblåsa och mat så är 18km ingen match.
 
Hitintills har resan varit i totalmörker från när solen gått ner, inte en enda lampa på vägen och dessutom springer man mellan höga träd som gömmer ljuset som månen ger. Jag tycker dock att det var mysigt att springa i mörkret: bara jag, vägen och min musik. Problemet var bara den att det då och då kom en lastbil med lampor starkare än livet själv. Man blev ju chockskadad och nästan blind, dessutom så tappade man mörkerseendet varje gång. Under alla checkpoints så var det alltid den sista kilometern som verkligen tog kål på en. Jag tror att det berodde på att man allt mer släppte garden ju närmare målet man kom. När man var tillräckligt nära målet så släppte man garden helt och då kände man hur trött man var och hur ont det gjorde i fötterna. Allt handlar om ens inställning! Min kära gps spelade mig ett fint spratt denna dag. Enligt gps:en skulle jag vara framme om 5kilometer. Man börjar fantisera om hur man går in i det varma rummet, klär av sig och hoppar in i den varma duschen och sen bums in i den mjuka sköna underbara sängen. Kan här tillägga att det var så kyligt den kvällen att vattnet jag hade i vätskeblåsan blev till is. Hade även fått små istappar på skägget, riktigt häftigt. Efter att ha sprungit de 5 kilometrarna så visade gps:en att det var 6 kilometer kvar. Snacka om att bli less! Här hade jag hundra procent släppt garden då jag trodde att jag var framme. Bara att bita ihop, ändra kroppshållningen så att man står rakt och starkt. Skapa en illusion av att man mår hur bra som helst utåt vilket gjorde att jag inåt mådde helt perfekt igen. Sprang de där 6 kilometerna, gick upp till sängen, duschade, tvättade, åt något, drack något och sen direkt ner i sängen. 
 
Den totala sträckan hamnade på nästan 90km. Jag var nog i lite chock över hur jobbigt det var att springa den första sträckan. Jag hade ju, till hundra procent; övertalat mig själv att dag ett är en enkel match och det var ju inte så där jätteenkelt som jag övertygat mig om. Hur gick då dag två?
 
/ Allmänt / Ultramaraton /

GÖTEBORG - VÄXJÖ FINISH

Igår kväll vid åtta tiden kom jag fram till Växjö resecentrum! 5,2 maraton på 2,5 dagar. Inte illa med tanke på att jag inte ens är tränad för att springa ett enda.
 
Ett längre inlägg om resan kommer jag lägga ut om ett par dagar. Är i Malmö nu med familjen och brukar då oftast sakna lust att blogga. Inlägget lär nog dyka upp på måndag någon gång då jag är i fina Trollhättan igen.