/ Allmänt /

ATT FRAMKALLA ETT SJUKDOMSSTADIE - HUR HAR DET GÅTT?

Nu har jag ätit samma medicin i lite mer än en månad för att framkalla ett sjukdomsstadie i min diagnos bipolär typ 2. Här är en summering på hur det gått: 

Vecka 1-3

Den första veckan kombinerade jag två olika mediciner. En för att ha ett skyddsnät om ett sjukdomsstadie skulle komma fram och ett annat för att framkalla ett sjukdomsstadie. Kombinationen av dessa mediciner gjorde mig otroligt trött och jag ville inte göra annat än att sova. Tröttheten påminde mycket om när jag sattes på litium i början. Kombinationen av tröttheten med en period av tentaplugg var inte särskilt bra så jag valde att skippa skyddsnätet efter en vecka. Tröttheten försvann direkt men märkte ingen större skillnad hos mig själv. 

Den största märkbara skillnaden av medicinen de första veckorna var en totalt olust av sex. Helt fantastiskt att det kan slå om på det sättet. Detta är en bieffekt som är väldigt vanlig men som ska försvinna efter några veckor när kroppen vant sig med medicinen. 

En annan skillnad som jag själv känt är att jag på något underligt sätt började känna mig mer kär i min partner. En väldigt underliga känsla då jag redan från början trodde att jag var så kär som det gick att bli. 

Vid ett tillfälle, vecka två på medicineringen, var jag och arbetade på Olympen i receptionen då jag helt plötsligt blev superpigg, glad och mådde som en kung. Samtidigt som jag kände mig väldigt glad så blev jag orolig över att vara glad då detta kanske innebär att jag fått korrekt diagnos. Jag ville inte känna mig så glad samtidigt som det var skönt att vara så glad. Mina tankar gick runt på att jag inte får bli gladare. Jag ville ju inte se ut som jag fullständigt tappat kontrollen så jag slutar pilla på allt frenetiskt som jag gjorde och satte på ett neutralt ansiktsuttryck så att omgivningen inte tror att jag spårat ut helt. Efter 3minuter kom en av instruktörerna fram till mig och frågade om allt är bra. Han tyckte att jag såg deprimerad ut. Väldigt intressant då jag i själva verket kände att jag nästan sprack av glädje. Dagen efter var allt till det "normala" igen. 

Vecka 4-5

Sexlusten börjar komma tillbaka men annars känner jag ingen större skillnad. Stundvis har jag mer energi än vanligt vilket i sig är helt normalt. Jag själv börjar ifrågasätta min diagnos. 

Vecka 6-7

Nu har allt vänt mer mot det positiva än något annat. Jag känner att jag är mer rättvis mot mig själv idag. Eller mitt belöningssystem är mer rättvist idag än innan medicineringen. Idag kan jag köra ett 30minuters träningspass och känna att jag faktiskt varit duktig. Jag mår bra över insatsen jag gjort. Tidigare kunde jag köra ett 8mil joggingspass och ändå känna att jag inte gjorde tillräckligt. Att min insats varit helt okej men inte mer än så. Kontrastskillnaden är enorm i hur jag själv tar emot stimuli från omgivningen från tidigare. För mig innebär detta att jag har en enorm lust att prestera då det får mig att må så bra. Jag behöver inte göra mycket för att må bra så tanken som går i mitt huvud nu är hur fantastiskt hade jag inte mått om jag gjorde en rejäl insatts på något?

Jag pratar väldigt mycket mer och fortare än tidigare vilket antagligen beror på att jag har mer energi och lust till allt. Jag sover fortfarande 8h varje dygn och fungerar inte bra utan min sömn så det är inte någon uppåtfas av bipolaritet då det hade inneburit att jag klarat mig fantastiskt på bara 1-2h sömn per dygn och ändå varit i fullgång.

En annan markant skillnad jag märkt är mitt temperament. Det är bara en handfull människor som sett mig arg och då har det verkligen spårat ut. I själva verket har jag alltid haft ett väldigt hett temperament utan att vara utåtagerande. Det har gått till den grad att min ilska mer eller mindre paralyserat mig. Att jag inte vetat hur jag ska få det att dämpa. Det har även gått till den grad att jag vaknat 3-4 på morgonen och är så förbannad att jag vill slå i väggar. Vad som orsakat mina raseriutbrott vet jag inte men jag har inte känt någon typ av ilska alls sedan 3-4 veckor tillbaka.

En annan stor skillnad är minnet. Jag har alltid haft problem med att komma ihåg ansikten och namn. Jag har flera gånger träffat gamla klasskamrater men inte vetat vad personerna heter och ibland glömt att vi ens gått i samma klass. Jag har tidigare kunnat komma ihåg att jag känner igen ansiktet men väldigt sällan kunnat placera det. Förra året arbetade jag på kollo, likt detta år, och barnen vi tog hand om gjorde vi i två veckor. Under dessa två veckor kunde jag lära mig 4-5 namn som högst och då ansträngde jag mig ordentligt. Idag kan jag memorera nästan alla barns namn på 2-3 dagar vilket är en markant skillnad från tidigare.

Trots mitt usla minne på ansikten och namn har jag ändå inte haft svårt med skolan. Matte B, C och D lärde jag mig på några dagar och fysik B var ett tre veckors helvete med plugg. Kemi A lärde jag mig på under en timme även om jag idag inte kommer ihåg något. Vissa saker lär jag mig snabbare än andra och idag kan jag lära mig det många tar för givet, att kunna memorera namn och ansikten.

Jag är väldigt nyfiken var jag kan ta mig i livet med denna nya medicinering och hoppas att läkarna låter mig fortsätta gå på den resten av livet. Det är så här det ska vara att leva och inte försöka isolera sig för att hålla tillbaka aggressioner som jag än inte vet vad det grundar sig på.

Jag kommer uppdatera lite längre fram hur det går. Jag har läkartid den 25 augusti och får då besked om vad som kommer göras därefter.