/ Allmänt /

DET HÄR MED MENS - ETT MINFÄLT

Nu är den där hysteriska veckan här igen. Veckan då jag går på tå för att unvika att trampa på en mina starkare än Hiroshima själv. Minorna finns överallt och har alla olika former. Ibland yttrar de sig i de ord jag väljer . Vid andra tillfällen kan minan finnas i de ord jag inte använder och så finns det de tillfällen då en gammal rostig mina går av helt utan någon som helt koppling till något. Kabom säger det och så ligger jag i fosterställning i garderoben och ropar på mamma.
 
Det är nog snäppet värre för min partner som är den som trampar på minorna men det är också hemskt att vara den som plockar ihop resterna av henne varje gång hon trampat på en mina. Som tur är så återstår det bara två dagar kvar innan minfältet är borta. 
 
Samtidigt som det är hemskt att hon under denna vecka kan börja gråta av att tappa en skål, som helt plötsligt fått ett sentimentalt värde, så är det även lite komiskt. Ibland kan även hon se det komiska och börja skratta mellan allt gråtande då hon själv inser att det hon gråter för är helt nonsens. Då ligger vi båda där i sängen ihopkurade och skrattar ihop åt det som hänt. Som regel så brukar skrattandet avslutas med en lättare gråttattack. Det är så gulligt och så hemskt på samma gång!