/ Allmänt / Ultramaraton /

22 MILSMARATON - ANDRA STRÄCKAN

Jag kom fram till hotellet i Tranemo ca halv ett på natten. Det första jag gjorde när jag kom in i rummet var att slita av mig kläderna och ta en ångande dusch. Så sjukt underbart! Tvättade kläderna för hand med varmt vatten och tvål och satte dem sedan på tork på de element och varma rör som fanns i badrummet. Plåstrade om fötterna och åt en kesella för att sedan gå och lägga mig! Jag borde egentligen ätit en stor skål med pasta men hade varken aptit eller pasta tillgängligt.
 
Jag lade mig för att sova klockan ett men hur trött jag än var så gick det inte att somna. Jag bara låg och vred på mig hela natten. Tankarna hoppade från de mest konstiga sakerna, på detaljer som man annars inte alls lägger märke till. Har märkt att jag ofta blir så när jag är riktigt riktigt trött.
 

Ett exempel på mina konstiga tankegångar kan vara att jag fastnar på varför man valt att ha just det antalet veck på den guldfärgade hållaren till suddgummit på blyertspennor. Finns det någon tanke bakom just det antalet? Varför valde man inte att placera dem vecken på ett annat sätt? Rent nonsens tankar som endast finns till för att göra en knäpp. Värst av allt är att man inte kan sluta tänka på det.
 
Sist jag kollade på klockan innan jag somnade så var klockan tre. Antar att jag somnade strax därefter. När larmet väl gick klockan åtta på morgonen så var jag helt förstörd i huvudet. Kändes tydligt att jag fått alldeles för lite sömn. Det var bara att övertala sig sig själv att jag inte var trött; sträcka på ryggen och gå upprätt så "försvann" huvudvärken. Kroppen var ju stel men det var jag redan beredd på. Gick ner och åt frukost på hotellet, tre ägg, fyra mackor med ost och två koppar te. Sedan gick jag till Ica och köpte mat för vägen; tre bananer, två kessela och choklad.
 
I och med att jag nu sprungit 18km för mycket dag ett så tog jag bussen från Tranemo ca 20km utåt, mot huvudvägen som jag ska springa på. Detta innebär att jag faktiskt nu förlorat  en löparrunda på 2km. Trots att förlusten av löparsträcka är liten så känns det väldigt stort i min värld. Jag ansåg bara inte att det fanns något behov av att springa 18km för mycket på en redan för lång sträcka.
 
Kroppen gjorde inte alls så ont som jag förväntade mig att det skulle göra. Från Trollhättan-Göteborg sträckan så hade jag träningsvärk precis överallt på kroppen. Hade ont ända ut i fingerspetsarna då. Denna gång var jag bara lite stel i nacken, antagligen p.g.a. att jag spänt mig i kylan, och så hade jag ont i benen vilket inte är så ovanligt med tanke på omständigheterna.
 
Finns inte så mycket att skriva om denna dagens löparrunda. Om jag ska vara helt ärlig så minns jag inte särskilt mycket från Tranemo till Värnamo. Det var dock jättefint väder hela tiden. Det var jobbigt men mest p.g.a. att jag sovit och ätit så dåligt under dagen samt dagen innan. Har verkligen fått ett helt annat perspektiv på kolhydrater och träning. Fick en kick på livet så fort jag fick i mig kolhydrater. Allt ändrades, hela sinnesstämningen och energinivån ändrades från "den stora depressionen" till den totala lyckotoppen.

Det första jag gjorde när jag kom fram till Värnamo var att köpa en glutenfri pizza och en tallrik pommes. Underbart gott! Efter att jag ätit på pizzerian sprang jag den sista kilometern till hotellet. Checkade in på hotellet, klädde av mig och gick till bastun som låg vägg i vägg med mitt rum. Berusad på träning tänkte jag inte riktigt på vad jag hade på mig medan jag duschade och bastade. Jag hade på mig ett par speciella löparkalsonger -de är extremt tunna och tajta- och som dessutom är vita. Det finns ingenting bevarat för mystikens skull i de kalsongerna. Dessutom så blir vita kalsonger fullständigt transparenta när de blir blöta. Så där står jag: i bastun, och stretchar i alla olika vinklar. Då slår det mig att bastun är öppen för både män och kvinnor, så jag hoppar på låset och vrider om. Visserligen var det ingen rusning till bastun den tiden på dygnet, men jag brukar alltför ofta ha otur med sånt, och jag kände att jag inte riktigt var på humör att dela med mig utav alla mina detaljer just då.

Efter bastandet så gick jag till hotellets restaurang och beställde fisk med potatis. För varje potatisbit tog jag en lika stor klick smör. Aldrig älskat smör så mycket som just då.
 
Jag var nästan helt övertygad om att jag skulle bli så där känslomässig som man kan bli när man överanstränger sig till det extrema. Jag blev det dock aldrig. Inte ens lite. Jag var helt tom på energi, verkligen utpumpad men var helt klar på det känslomässigaplanet. Vet inte om det berodde på att jag blivit mer psykiskt stark eller om det berodde på att jag inte hade tid att bli känslomässigt svag, p.g.a. att det var för långt kvar till mål.
 
Nu hade jag ätit mycket bra och en godnatts sömn väntade mig.